Kanske mest känd som en odödlig kärlekshistoria men som sådan måste jag säga att jag föredrar Wurthering Heights -- mer vildvuxen och livskraftig. Jane Eyre är liksom den mer ordentliga kusinen från landet, inte nödvändigtvis tråkig men lite tillknäppt.

Dessutom blir man lite less på Janes besatthet av Mr Rochester, beskrivningarna av St John Rivers tecknar för min del ett betydligt intressantare porträtt, sannolikt för att de inte är färgade av skolflicksförälskelsen.

Förälskelse förvandlar dock inte Jane helt och fullt till ett våp. Möjligen kan man tycka att hon är väldigt snabb med att förlåta Mr Rochester för hans inte så lilla snedsteg men generellt sett är hon en stark karaktär. Hon tackar nej till inte mindre än två erbjudanden som åtminstone på ytan borde kunna te sig ganska lockande samtidigt som hon inte heller är någon överhelig typ. Hon deklarerar starkt i motsats till Helen Burns att hon inte kan nöja sig med enbart andliga belöningar i livet efter detta.

Janes karaktär ska dessutom kontrasteras mot de två viktigaste männen som bägge är totala egomonster om än på olika vis. Bortsett från Janes kusiner är faktiskt de flesta kvinnliga karaktärer positiva medan de flesta manliga (som är närvarande i boken vill säga) är rätt negativa.

Ingen fullträff, men helt klart njutbar.

Som en del andra här skrivit tyckte jag den här var överraskande bra. Jane är överraskande modern, det är ändå en figur sprungen ur 1800-talet. Man anar en god psykolog hos författaren, sånt gillar jag. Läste den på engelska, vilket gjorde att läsningen drog ut på tiden. Men det var värt det, tror den skulle tappa mycket i översättning (måste dock sägas att genom nästan hela boken så används uttrycket "ejaculated" när någon utropar någonting. Och de utropar en hel del. Känns väl som det uttrycket i rätt hög grad har en ganska annorlunda betydelse numer?). Handlingen har en del oväntade vändningar, men jag tycker ibland den blir för långdragen. Stör mig litegrann på en del sammanträffanden som blir alltför fantastiska. Men totalt sett en bra bok, välförtjänt klassiker.

Jag hade räknat denna som en kärleksroman och dumförklarat den. Men jag måste säga att det är en liten läsupplevelse att läsa Jane Eyre.

Miljöbeskrivningarna är så fantasieggande. Visst handlar romanen om kärlek men det är inte bara detta rosa skimrande romantiska daltandet som man annars förknippar med kärleksromaner.

Det är ett liv vi får följa, från i fattigdom utstött flicka till en självständig ung kvinna med många djupa lockande tankar.

Romaner har även en spänning och när man invaggats i falsk säkerhet att det går väl för huvudpersonen så händer något som rycker med dig som läser.

beskrivningarna av miljöer, personer, och känslor kan vara lite väl långa och överdetaljerad dock.

Läste den för första gången i 15-års åldern och sedan dess har jag varit fast. Boken är så mycket mer än den kärleksroman jag förväntade mig. Här finns en ensamhet och utsatthet som berör men också ett porträtt av en stark kvinna som går sin egen väg.